Regndropparna hänger från staketet och i paddocken börjar en mindre insjö att bildas. Inne i stallet är det i stort sett tomt, sånär på ett par av de 25 hästar som för närvarande finns i ridskolan hos Askims fältrittklubb.

När Hovås Billdal Times besöker klubben hänger molnen mörka över anläggningen. Detsamma kan sägas om framtiden för föreningen.

Intresset från allmänheten är stort, kön är mer än dubbelt så lång som de som får rida, men klubben har svårt att möta efterfrågan.

Hästkostnaderna har ökat mer än inflationen och ridvägarna har försvunnit i takt med att omvärlden tränger sig på. Runtomkring klubben har villor och flerbostadshus i fjärran blivit till yttre gränser för verksamheten. Allmänheten har kommit för nära.

Askims fälrittklubb måste flytta för att överleva. Men vart?

– Vi hade kunnat dubbla verksamheten imorgon om vi hade haft inskolade hästar, säger verksamhetschefen Kajsa Baumann.

Ridskolan har funnits på samma plats i 60 år. Baumann är uppvuxen på klubben, har undervisat här sedan 1990-talet och är verksamhetschef sedan övertagandet 2021. Tillsammans med ordförande Anna Rehnberg är framtiden utstakad – och den finns inte längre just där klubben ligger.

I dag har ridskolan ett 25-tal hästar, men de flesta är på antingen i färd med att bli inskolade eller nästan pensionerade. Det blir därmed omkring 140 uppsittningar i veckan. Ryttarna är mellan 5 och 80 plus år, och från 14–15 års ålder är det inte ovanligt att olika åldrar blandas.

– Det blir en annan mental balans i gruppen. Många av våra ungdomar har fått sitt första jobb genom någon av våra vuxna medlemmar, säger Kajsa Baumann.

Svårt att hitta hästar

Ridskolorna i Sverige är under hård press, visar tidningen Ridsports granskningsserie “Rädda ridskolorna”. Av 417 tillfrågade ridskolor svarade 249 på tidningens enkät. Hela 78 procent uppger att stigande kostnader är ett problem, och nästan lika många, 76 procent, har svårt att hitta hållbara och lämpliga ridskolehästar till ett rimligt pris.

Mer än hälften av klubbarna brottas med åldrande anläggningar och eftersatt underhåll, och knappt hälften märker av att antalet elever minskar. Samtidigt går det inte att höja ridavgifterna hur mycket som helst. Enligt en undersökning från Agria Djurförsäkring har fem procent av ridskoleryttarna slutat de senaste två åren på grund av ökade kostnader. Många föreningar vittnar också om brist på utbildade ridlärare.

De största utmaningarna är vardagsekonomin och hitta hållbara ridskolehästar, problem som ridskolor i hela landet delar, så även Askims Fältrittklubb. Aveln har gått mot flashigare rörelser och skarpare temperament, och hästarna som inte når tävlingsbanorna passar inte längre nybörjare som förr. Ridskolorna har heller inte råd att betala vad det kostar att föda upp hästar.

Flera av Askimklubbens hästar är äldre, och i våras gick flera bort på kort tid. Samtidigt drabbades stallet av en ofarlig smitta som krävde sanering av alla hästar och stoppade provridningar inför terminen. Därför beviljades klubben nyligen 750 000 kronor i kommunalt stöd för nya hästar och ökade kostnader.

Det tar ungefär två år att skola in hästar i ridskoleverksamhet. Det som finns att köpa är i dag mest unga hästar som kräver utbildning inför att inskolningen startar. Hästar, särskilt unga hästar, behöver stora hagar och möjlighet att rida ut – något anläggningen i Askim inte längre kan erbjuda.

Ridvägarna som försvann

När Sisjödal byggdes ut försvann en del av ridvägarna. På en 45-minuterslektion hinner ryttarna knappt fram till skogsslingan innan de måste vända, och stigarna delas med cyklister, promenerande och barnvagnar. Att nå skogen tar numera för lång tid, vilket gjort att det blivit för otryggt att rida med stora ridskolegrupper.

Runt anläggningen har cirka 1 500 lägenheter byggts, med många grannar som är ovana vid hästar. Ägaren till anläggningen, vars far grundade verksamheten, vill att klubben ska föra hennes livsverk vidare någon annanstans.

Ovissheten tär.

– Det går åt väldigt mycket energi att hitta balansen mellan att få en bra verksamhet idag och bygga för framtiden, säger Kajsa Baumann.

Enligt Anna Rehnberg är det marken, inte i första hand pengarna, som är det stora hindret. Utan en ny anläggning återstår nedläggning. Tillsammans med Göteborg stad har klubben konstaterat att mark saknas i västra Göteborg. Att flytta till Hisingen, där mark finns, är heller inte görbart.

– Man idrottar där man bor, säger Kajsa Baumann.

Om Askims fältrittklubb helt skulle försvinna skulle det innebära att ytterligare en ridskola skulle få läggas ner i södra Göteborg, efter att Årekärrs ridklubb lade ner sin ridskoleverksamhet 2018.

Med ögonen på Mölndal

Men det finns ett annat alternativ. Halva klubbens ridväg har alltid legat i Mölndals stad. På 70-talet brydde sig ingen om kommungränsen i skogen.

– Vi vill väldigt gärna flytta en kort bit till andra sidan av våra ridvägar, säger Anna Rehnberg och säger att det under våren har varit kontakter med grannkommunen och med Göteborgs stad. Både Kajsa Baumann och Anna Rehnberg betonar gång på gång betonar att Göteborg är mycket engagerad i den lokala ridsporten och klubbens verksamhet.

För några år sedan lämnade föreningen in en markanvisningsansökan för mark längst söderut, mot naturreservatet i Sisjön och skjutfältet. Mölndals stad beslutade att inte godkänna den men konstaterade då att intresset för hästverksamhet är stort och att verksamheten är viktig, men att utvecklingen av västra Balltorp behövde föregås av nya utredningar. Sedan dess har Mölndal påbörjat arbetet med en fördjupad översiktsplan.

– Det viktiga för oss är en funktionell anläggning inom vårt upptagningsområde så att Göteborgsmedlemmarna kan vara kvar, säger Anna Rehnberg.

Kan gå snabbt – om marken hittas

Drömanläggningen har plats för 60–80 hästar, i linje med kommunens förra ridsportplan, på ungefär 24 hektar. På önskelistan: två maneger, genomtänkta flöden mellan hagar och stall, automatiskt gödseluttag, den dränerade gräsbanan, en belyst slinga på en kilometer och en utebana för aktivitet och rehab.

Från föreningens sida är förhoppningen är att anläggningen ska stå klar innan nästa val, 2030. Om mark hittas ska det kunna gå förhållandevis fort, menar de båda.

– Man kan gräva en grop och hoppa ner i den, eller så bestämmer man sig för att hitta vägar framåt, säger Kajsa Baumann.

Helst ridvägar, då.